Aktuellt

Får inte glömma rapporten!

Det sista momentet för konservatorn är att skriva en rapport. Då berättas vad som man har gjort med föremålet och om man har sett något speciellt. Denna dokumentation över konserveringsprocessen följer sedan med föremålet under dess fortsatta resa. Nu under nästkommande vecka kommer vi att kunna följa några av de mycket spännade föremålen som vi påträffade under 2008. Vi skall se hur de ”förvandlas från gråfärgade stycken” till i flera fall guldglänsade föremål. Så följ med oss på den spännade och ”vackra resan”.

Nedan ser vi Johan jobba med rapporten om 2008 års fynd.

 

Praktföremålen från Finnestorp – förpackas till ”små julklappar” för arkeologen

När fyndet bedöms vara färdigpreparerat låter man ibland vaxa föremålen. Efter vaxning fotograferas samt paketeras föremålet i lämpligt material, ofta används kemiskt stabil skumplast samt syrafri kartong som förvaringsmaterial. När allt det praktiska arbetet är färdigt återstår bara att skriva en konserverings rapport.

Så här fint inpackat i små askar är föremålen när vi arkeologer kommer och hämtar fynden hos konservatorn.

 

Praktföremålen från Finnestorp – vad är de tillverkade av?

Utgrävningarna i Finnestorp har gett en osannolik mängd forntida lyxföremål. De flesta av dessa består av föremål tillverkade av en undre kopparplåt (eller någon typ av kopparlegering). De övre, ornerade plåtar, av silver och som i många fall är förgyllda samt försedda med de mest utsökta dekorationer. Andra metallföremål (oftast av brons) har blivit försilvrade eller förgyllda (en bältesring från årets undersökning är ett exempel på detta – se nedan).

Ibland kan det vara svårt att avgöra vilket eller vilka material som ett föremål är gjort av. För att försäkra sig om detta kan man utföra kemisk analys. I ett första skede kan man utföra en enkel våtkemisk analys m.h.a. en kemikalie på en liten bit papper som löser upp en mikroskopisk mängd metall på fyndets yta. Efter att pappret torkat avlägsnar man det för att sedan tillsätta en annan kemikalie, färg reaktionen som uppstår kan då avslöja vilket ämne föremålet är tillverkat av.

Bilden visar en ring som suttit på krigarens bälte. Ringen ser vi från sidan. Notera att försänkningen är förgylld.´

Slutbehandling av järn – ”järnet går på vaxning”

Efter att salterna avlägsnats ger man järnföremålen en sista behandling nämligen vaxningen. Vaxning fungerar som en fukt och syrespärr och hjälper på detta sätt till att bevara föremålen. Utöver bevarande aspekter finns även en estetisk anledning till detta då många upplever den mörkare färgen hos ett vaxat föremål som mer tilltalande. Vaxning sker ibland med hjälp av en vakuum-värmeugn. I detta vakuum tränger vaxet mycket djupare in i föremålen.

”Dags att gå på vaxning” – på bilden ser vi vakuum ugnen

 

Krustor, mikroskåp & dremmel

Konservering av dessa praktfynd kräver noggrant genomtänkta åtgärder. Om föremålet i fråga är täckt av krustor kan man oftast inte avlägsna dessa med hjälp av mikroblästring, istället arbetar konservatorn till största delen under mikroskop. Avlägsnande av korrosionskrustor sker då med hjälp av trästickor, skalpell och liknande verktyg. Ibland kan konservatorn även använda sig av handverktyg med roterande trissor typ ”Dremmel”. Ett sådant arbete kräver stor försiktighet för att inte förstöra en eventuell orginalyta.

”Dremmeln i arbete”

Salt– ett problem som löses med ett urlakningsbad

Järnföremål som legat i mark kan som kopparlegeringar innehålla salter som i hög grad bidrar till nedbrytning. Av de olika salterna skapar kloriderna störst problem (dessa finns bland annat i vanligt bordssalt). Att konservera järnföremål handlar till stor del om att avlägsna dessa salter. Detta sker ofta genom att föremålen läggs i ett urlakningsbad bestående av avjoniserat vatten, till vilket man tillsatt en basisk kemikalie.

Här ser vi Johan då han häller vätskor i behåller med olika järnföremål från Finnestorp

”Arkeologiskt järn kräver ibland att man tar i med hårdhandskarna”

  Arkeologiskt järn har efter lång tid i marken ofta korrosionskrustor, som ofta döljer den ursprungliga formen. Här kan röntgenbilderna vara till stor hjälp då de avslöjar dess ursprungliga form. För att avlägsna dessa korrosionskrustor används ofta mikrobläster, denna fungerar som en vanlig bläster men i mycket mindre skala. Med hjälp av denna kan man ofta varligt skulptera fram originalytan. (bläster = en redskap där det blåser ut en mycket kraftig och riktad luftstråle / eller något annat material som sand)

Johan vid blästren.

Sand smuts och korrosion ”är i vägen”

  Föremål som legat länge i jorden, kan vara innesluten i sand, jord eller i olika korrosionsprodukter mm. Dessa olika lager kallas med ett gemensamt ord för krustor. Beroende på materialet/en i föremålet samt den omgivande jordmånen skapas olika typer av krustor. För att kunna avlägsna dessa (om det anses nödvändigt) krävs att konservatorn har en kunskap om hur dessa uppstått samt vad de består av, då detta är avgörande för det fortsatta arbetet. Att avlägsna sådana krustor kallas av konservatorer att preparera fram.

På bilden ser vi olika föroreningar som finns utbredda runt exempelvis hålen som är belägna i bleckets hörnor.

Exsickator – en varsam tork-apparat

  Föremål av kopparlegeringar kan om de utsatts för stora mängder salt i jorden få något som konservatorerna kallar bronssjuka. Bronssjukan kan snabbt bryta ned ett föremål, därför är det viktigt att veta om fynden har sådana anlag i ett tidigt skede av konserveringsarbetet. Med hjälp av förhöjd fuktighet i en exsickator kan detta upptäckas i tid. Exicator är en torkapparat som består avett tjockväggigt glaskärl med ett lufttätt lock. I den undre delen finns torkmedel, som tar upp vatten eller organiska lösningsmedel.

På bilden ser vi en sadelring (till vänster) som ligger på torkning