Lite om fynden

Vapen

Lans

Lansarna från Finnestorp är tillverkade utav järn och på grund av dåliga bevarandeförhållande för järn är dessa väldigt rostangripna och fragmentariska. Lansspetsarna har suttit längst ut på ett flera meter långt träskaft. Lansarna har använts av beridna krigare. Detta vapen har används både mot andra ryttare och fotfolk. Precis som medeltidens riddare har lansen används att stöta med mot andra ryttare.

Spjutspets

Endast en spjutspets har påträffats vid Finnestorp. Den är tillverkad av järn och är liksom lansspetsarna rostangripen och fragmentarisk. Spjutspetsarna har en annan funktion än lansen och har därmed en annan utformning. Spjutspetsen har hullingar eftersom dess funktion har varit att fastna i sitt mål, exempelvis i motståndarens sköld.

Svärd

Detta vapen består av flera olika delar. Svärdsutrustningen utgörs av svärd, skida, och gehäng. Svärdet i sin tur består av en klinga och ett handtag. Handtaget (hjalt) kan i sin tur delas upp i kavel samt övre och nedre parerstång. Kavel är själva handtaget (greppet). Den övre och nedre parerstången är de tvärgående stängerna som finns ovan- och nedanför kaveln. Parerstängerna benämns också övre och nedre hjalt. Såväl parerstänger som greppet har varit tillverkade av organiskt material, dvs. av trä eller horn. Vilket är typiskt för svärdshandtagen fram till cirka 600 e.Kr.

svärd rekonstruktion

Svärdsklingan

består av ett långt blad och en övre tångedel (sistnämnda är avsedd för fästa handtaget i klingan). Dessa klingor antas vara tillverkade i speciella vapenfabriker som varit belägna nere på kontinenten. Handtag och svärdsskida kan ha tillverkats regionalt i Sydskandinavien. De svärdsklingor som påträffats vid Finnestorp tillhör den tveeggade typen som benämns spatha och är typiska ryttarsvärd. Sittande på sin häst har ryttaren kunnat hugga och sticka, såväl fotfolk som andra ryttare.

svärdsword

När klingorna har röntgas, framgår det att de ursprungligen har haft vackra mönster. Dessa mönster har åstadkommits genom en avancerad tillverkningsteknik. Den använda tekniken kallas demaskering. Denna framställningsmetod går ut på att välva den blivande svärdsklingan om och om igen genom smidning. Genom denna smideskonst fick klingorna både flexibla och starka egenskaper. De svärdsklingor som påträffats vid Finnestorp tillhör den mest exklusiva typen av klinga och de har varit mycket eftertraktade under folkvandringstid. När vi gräver fram klingor i Finnestorp är de genomgående väldigt rostangripna och fragmentariska.

Svärdsknapp

Överst på handtaget/parerstången sitter själva svärdsknappen. Vid Finnestorp har det påträffats svärdsknappar av skilda typer. Vissa är släta utan dekor och andra är rikligt ornerade med akantuslingor och djurhuvuden (se ovan – svärds rekonstruktion).

Svärdspärla

Flera av svärden har haft vidhängande svärdspärlor. Dessa antas ha varit fäst vid svärdet med hjälp av läderremmar. Pärlorna från Finnestorp är tillverkade av glas och är individuellt utformade. Det fantastiska med dess föremål är att de har kvar sin ursprungliga färg. Vissa har olika blåa nyanser andra en grön glasmassa med infärgats röda och gula färgnyanser. Det finns även en tredje variant bestående av en svart glasmassa med en inlagd grön ranka med spetsformade blad samt gulfärgade fyllda cirklar som påminner om citroner. Svärdspärlorna från denna tid antas ha används som magiska amuletter. Det finns en enig forskaruppfattning att svärdspärlornas ursprung kommer från sydöstra Europa- södra Ryssland. Inom detta område fanns en månghundraårig tradition med svärdspärlor hos bl.a. Sarmater. Denna tradition togs upp av de germanska stammar som under en period levde i denna sydöstra del av kontinenten. Sedvänjan kom också att spridas vidare till norden och England

pärla svärd

Svärdskida

Svärdskidan var ursprungligen tillverkad av två tunna träskivor som i sin tur har varit överdragna med ett tunt skinn. I Finnestorp har endast de tillhörande metallbeslagen påträffats. Dessa beslag utgörs av munbleck, doppsko och fäste för svärdsgehäng (s.k. kantbeslag). Utifrån danska fynd kan konstateras att träskidans detaljer oftast har varit vackert ornerade.

Doppsko

Längst ner på svärdsskidan har det funnits en doppsko, som tillsammans med munblecket har hållit ihop svärdskidan. I fyndmaterialet från Finnestorp finns olika typer av doppskor. Enstaka av dessa beslag har spår av förgyllning.(se ovan – svärds rekonstruktion)

Munbleck

Längst upp på svärdsskidan har det suttit ett munbleck. I fyndmaterialet förekommer det olika varianter av munbleck. Alla är individuellt utformade och de kännetecknas av en mycket vacker ornering (mönster). Munbleck med förgyllning och vacker dekor hör till de mest exklusiva av alla de föremål som påträffats vid Finnestorp. Dessa beslag har genomgående en gjuten ornamentering och de är ofta utförda i så kallad karvsnitts teknik. Vilket ger en spektakulär reflexverkan hos de förgyllda beslagen. Mönstervariationen är förhållandevis stor. Det förekommer både abstrakta mönster som akantusslingor liksom figurativa avbildningar bestående av fåglar och hästhuvud.

munbleck röntgenbild

Kantbeslag

Mellan munblecket och doppskon har det funnits ett beslag som har varit avsedd för svärdsskidans upphängning i svärdsgehänget (dvs. bältet/remmen som hängs över axeln). Vi har valt att benämna dessa beslag som kantbeslag.

Pilspets

Endast ett fåtal pilspetsar har påträffats i Finnestorp, dessa är gjorda utav järn och är därför väldigt rostangripna.

Kniv

Slidkniven tillhörde det inre bältet och hade liknande uppbyggnad som svärdet med skida. I fyndmaterialet påträffas knivblad, munbleck, doppsko och kantbeslag.

doppsko till kniv

Hästutrustning

Stridsmetod

Det förefaller som att den stridsmetod som användes i Sverige under folkvandringstid utvecklades under en tid då goter och Sassanider bodde sida vid sida, i ett område strax nordväst om Svarta havet. Under denna tidsperiod (200 till 300-tal) antas att ”de skilda gruppernas stridstekniker, som att strida till häst, skulle ha smälts samman”. Denna nya stridsteknik till häst förefaller omgående ha tagits upp (och kanske rent av vidareutvecklats) av beridna krigare från norden.

Hästutrustning rekonstruktion

Sadel

Parallellt med utvecklingen av stridsmetoden förefaller det också ha skett en utveckling av en ridteknik där ryttaren red med fast sitts (sitter djupt ner i sadeln och fäst mellan sadelns främre och bakre valv). Denna ridteknik krävde en typ av sadel som kännetecknas av höga valv. Såväl på kontinenten som i norden uppträder denna sadeltyp samtidigt i det arkeologiska materialet. Här i Sydskandinavien utvecklades det en speciell typ av denna sadel – den så kallade ringsadeln (se nedan).

Sadelring & -märla

De nordiska ringsadlar var försedda med minst två massiva ringar, vilka var fäst vid sadelbommen med hjälp av en kraftig märla. Sadelringarnas märlor visar att trästommen till sadeln har varit av en stabil konstruktion. Av det omfattande slitaget att döma, som finns på dessa ringar, är det uppenbart att sadelringen har utnyttjats flitigt. Det mest sannolika är att någon form av utrustning har hängt i dessa ringsadlar.

sadelring med märla

Sadelbeslag

De kraftiga metallbeslagen med tillhörande sadelringar är typiskt för Norden. Sadelbeslagen är genomgående robust utformade. Det förekommer både ringar och beslag som är tillverkade av järn respektive av brons. Majoriteten av dessa har ornament, men flera har också den skulpturala formen som exempelvis hästhuvuden.

Sadelbeslagsadel rekonstruktion

Beslagen till ridsadlar som påträffats vid Finnestorp har suttit på sadelbommens övre och nedre del. Beslagen som är tillverkade av järn utgörs av fragment som har suttit som bandformade järn längs sadelbommens övre kant.

Peltehänge

Ingår i hästutrustningen. Denna utsmyckning har suttit på en läderrem som varit spänd över hästens bringa. De ornerade blecken är utförda med stor omsorg och präglas av en hög hantverksskicklighet. Gemensamt för alla hängen med bevarad silverplåt är dess rika stämpelornernering samt en effektfull kombination av förgyllning och niello.

Peltehänge röntgenbildPeltehänge

Betsel

Delar av olika betseldetaljer har påträffats vid Finnestorp. Dessa utgörs av bett, betselringar, betselbeslag, tygelkedjor och beslag till remtyg.

betsel rekonstruktion

Tränsbett

Det förekommer även bevarade tränsbett. Ett tränsbett består av två betselringar som är förenade med en metallstång. Denna mittersta del, kallat bettet, är den del som hästen har i munnen och vanligast förekommande är bett av järn, men det förekommer också i brons.

träns bett

I Finnestorp har det påträffats fragment av en typ av betselbeslag som utgörs av speciellt utformade parerstänger som suttit på ömse sidor om bettet, för att fixera bettet i hästens mun . En sådan stång har en svag S-form och dess övre del har utformats som ett fågelhuvud.

Tygelkedja

Dessa kedjor är ett återkommande fynd från Finnestorp. Istället för att enbart haft läderremmar som tygel har dessa förlängs med metallbeslag som utgått från bettet. Kedjorna som är tillverkade av brons utgörs av ringar och länkar. Alla kedjorna från Finnestorp är fragmentariska. Motsvarande tygelkedjor finns avbildade på guldmedaljonger och på Gallushornet från Danmark.

Beslag

Till betslen hör prydnadsbeslag som finns i många olika varianter. Vissa av dessa utgörs endast av enkla bronsbeslag utan någon form av ornamentik eller liknande. Andra har vacker utsmyckning bestående av olika abstrakta mönster som är instämplade i silverplåten. Förutom dessa mönster har föremålen ofta en förgylld yta med omgivande inläggning av niello. Dessa prydnadsbeslag har suttit på flera olika ställen på betslen. Vissa beslag har suttit placerade längs med läderremmen, andra i ändan av remmen eller där remmarna har korsats. Dessa tygelbeslag utgörs i enstaka fall av mycket vackert figurativt formade beslag medan andra kännetecknas endast av en enkel schabloniserad form av djurhuvuden.

beslag till rembeslag till rem

Personlig utrustning:

Agraffknappar

På klädedräkten har det suttit knappar s.k. agraffknappar (fungerat som hyskor eller knappar). Dessa har varit fästa på två ställen, dels på byxan och dels på kolten. På byxorna har agraffknapparna varit fästa på nedre delen av byxbenen vid anklarna. På kolten har knapparna suttit på ärmens nedre del vid handleden. De är alla tillverkade av brons eller silver. I midjepartiet har dräkten varit slitsad och den sammanhölls här med agraffknappar. Dessa nordiska dräkter har mycket stor likhet med den romerska dräkten från samma tid. Den större andelen av knapparna är plana och saknar ornament och är typiskt för de agraffer som även har påträffats i gravar (i Sverige).

Agraff knapp

Bältet

Ett viktigt attribut har varit det bälte som krigaren burit runt magen. På själva remmen har det funnits remsöljor/bältespännen och remändebeslag. I fyndmaterial förekommer det även små rektangulära remsöljor och smala remändebeslag. Dessa små beslag har varit fäst vid läderväskor som har innehållit kam eller sax. På detta inre bälte har även olika redskap varit fästa. Till denna kategori hit hör pincetter av brons som varit upphängda i små ringar liksom kniv. Motsvarande föremål har givetvis påträffats i Finnestorp.

Spänne / sölja

Svärdsbältet

har burits hängande snett över axeln. Svärdskidan har i sin tur varit fäst i detta svärdsbälte. För att kunna justera längden på svärdsbältet har det funnits ett vackert spänne (sölja). I Finnestorp har flera sådana praktspännen påträffats. De flesta av dessa spännen har varit fragmentariska, men ett av undantagen är den mest praktfulla av dem alla. Denna praktremsölja har inspirerat utformningen av vår logotyp.

spänne till svärdsbältespänne till svärdbälte

Skelettdelar

I våtmarken vid Finnestorp har det insamlats tusentals obrända skelettdelar. Den största mängden utgörs av fragmentariska häständer. I detta rikliga fyndmaterial förekommer skelettmaterial från såväl människa som häst liksom svin.

Människa

Det förekommer skelettdelar av människa och fyra av dessa har analyserats med kol 14 metoden. Två av dessa har kol 14 daterats till folkvandringstid medan de båda andra benresterna har daterats till tidsperioden innan folkvandringstid, det vill säga romersk järnålder. Utifrån dessa dateringar kan vi härmed konstatera att det har skett upprepande offer av människa långt innan häst- och vapenutrustningar deponeras i samma våtmark. Finnestorp förefaller ha varit en helig plats redan flera århundraden innan man börjar offra krigsbyten till gudarnas ära på denna plats. Men under det allra äldsta skedet, det vill säga under romersk järnålder, har det försiggått riter där ett inslag i kulten har utgjorts av att offra människor. Denna sedvänja fortsätter sedan under folkvandringstid, men nu sker samtidigt en radikal utvidgning av offerritualen. Under denna tidsperiod offras såväl människor som hästar, liksom exklusiva vapen- och hästutrustningar. Ett offerskick som upphör under andra halvan av 500-talet.

Häst

Majoriteten av benmaterialet härrör från offrade hästar. De allra flesta av dessa kommer från fragmentariska hästtänder. Bönderna i trakten har berättat att i åkerkanten ner mot våtmarken färgades jorden, i äldre tid, vit när den plöjdes på våren. Enligt dessa äldre uppgifter kom denna vitfärgning från alla de hästben och hästtänder som då kunde skönjas i matjorden.

Även under 2000-talets utgrävningar påträffades stora mängder hästben och tänder. Analysen av dessa ben har visat att hästarna ursprungligen har varit ”i sin bästa ålder” och att de har haft en mankhöjd av ca 137cm. Det kanske låter som en liten häst idag, men under folkvandringstid utgjorde de en storväxt hästras. Analysen av skelettdelarna visar att benens fyndsammansättning indikerar att hela hästar har offrats. Det går inte heller att se spår efter några fysiska skador på hästarnas skelettdelar, vilka skulle kunna påvisa hur de har avlidit. Vilket tyder på att de sannolikt har dränkts eller på annat vis har dödats utan att åstadkomma fysiska spår på skelettet.

De tre kol 14 daterade skelettdelarna från häst har alla daterats till folkvandringstid.

Häst skelett

Svin

Påträffas i väldigt liten utsträckning och de uppvisar typiska skador för styckning, som i sin tur påvisar att de är matavfall. Även dessa har offrats i våtmarken.

Får/get

Benen brända och återfanns endast i de framgrävda eldstäderna. De kan vara rester av brännoffer eller matavfall.