Strontium – varifrån kommer hästarna?

Hästbenen från våtmarken i Finnestorp kan vara lämningar av lokala bygdeoffer i fruktbarhetsriter eller för att blidka gudarna av andra anledningar. De kan också vara krigsbytesoffer för att tacka för en viktig seger. En central fråga är var hästarna som offrades hade sitt ursprung. Benfynden från våtmarken kan kanske hjälpa till med svaret. De är en viktig pusselbit i förståelsen av hur offermossen användes och hur den fungerade i lokalsamhället för 1500 år sedan. Genom att mäta halten av grundämnet strontium i emaljen på hästtänderna kan man få antydningar om var hästarna växte upp. Strontium finns naturligt i berggrunden, i skiftande mängd inom olika geologiska områden. Genom foder och vatten får hästen i sig strontium som inlagras i emaljen när den bildas. Just nu pågår strontiumanalyser av hästarna från Finnestorp på Arkeologiska Forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet. Vi kan nog förvänta oss ett resultat som visar att en del hästar var lokala medan andra kom längre bort ifrån. Hästen var ett statusdjur som ingick i gåvocirkulation för att säkra allianser, bygga nya nätverk, blidka fiender och kanske också som brudgåva. En praktfull häst var bland det värdefullaste som kunde skänkas. Det är viktigt att ha i åtanke när resultaten från analyserna ska tolkas. Fyndet av en häst som växt upp långt från Finnestorp behöver inte betyda att den härrör från en slagen fiendehär. Den kan lika gärna vara en prestigefylld gåva från en mäktig härskare till en annan.

Liten bit av skalltak, ett av totalt 6 benfynd av människa funnet i Finnestorp. Strontiumanalyser görs även människobenen för att ta reda på om det är kvarlevor av lokalbefolkningen, alternativt av personer längre bort ifrån, som hamnat i våtmarken

/Maria Vretemark
Västergötlands museum

Spår av styckning

Hästbenen från Finnestorp har påträffats utspridda i våtmarken utan att vara individanknutna och utan anatomisk ordning. Det är alltså inga hela kadaver som hamnat i vattnet utan enbart lösa delar. På flera av benen finns skärspår och ibland huggspår som visar att hästarna blivit flådda, kropparna styckade och att köttet har karvats loss. Ett möjligt scenario utifrån benens vittnesbörd i Finnestorp skulle kunna vara att hästarna dödats i samband med blot och offerceremonier. Kropparna har flåtts och köttet har ätits vid rituella måltider som troligen också inbegrep inälvor och blod.

Benen har sedan slutligen deponerats i vattnet. Det finns inga spår av eldpåverkan på hästbenen. Det gör det däremot på benen från får/get som alla utom ett är funna i en härd på en ö i våtmarken.

Exempel på tunna skärspår på hästbenen, överst ett mellanfotsben och underst ett revben. De visar att hästarna flåddes och att köttet togs tillvara innan benen hamnade i vattnet. Foto taget av Maria Vretemark

/Maria Vretemark
Västergötlands museum

Fyratusen hästben

Benmaterialet som tagits tillvara vid utgrävningarna i Finnestorp, i olika omgångar sedan 1902, väger totalt ungefär 50 kilo och utgörs av drygt 4000 fragment. Det är i stort sett bara hästben som har påträffats (99 %) vid sidan av enstaka ben från nöt (7 st), svin (6 st) får/get (8 st) och människa (6 st).

Benfördelningen visar att alla olika kroppsdelar av häst finns representerade i materialet även om tänder dominerar. Att just tänderna överväger beror på att bevaringsgraden tyvärr är ganska dålig. Den hårdare emaljen har stått emot nedbrytningen bättre än den mjukare benvävnaden i resten av skelettet.

Av längden på de fåtal ben som bevarats helt intakt kan man räkna ut att mankhöjden på hästarna i Finnestorp låg mellan 128–144 cm, dvs som en nutida islandshäst eller fjordhäst ungefär. Med dagens mått mätt var det alltså inga stora hästar som järnålderns västgötar hade men likväl snabba, uthålliga och starka nog att bära en vuxen man eller dra ett tungt lass.

Detalj från Sparlösastenen där man ser en ryttare till häst. Av proportionerna framgår att järnålderns typ av häst inte var så stor vilket också tydligt framgår av benen från Finnestorp. Foto Hans Sjögren, Västergötlands museum

/Maria Vretemark
Västergötlands museum

Benfynden i våtmarken – nya forskarrön

Under vintern kommer osteolog Maria Vretemark under fyra delar berätta för er om våra hästben och forskningen runt dem. Hon börjar med våtmarken och hästens roll som offer. Under året hoppas vi även få svar på fortgående analyser och forskning runt våra intressanta ben. Så följ med.

Våtmarken

Några av de viktigaste våtmarksfynden i Sverige, där det ingår en stor andel djurben, kommer från Finnestorp och från Skedemosse på Öland.

Våtmarken i Finnestorp har grävts ut vid flera olika tillfällen och varje gång har man funnit hästben. C14-dateringar visar att offerhandlingar har skett här under en längre tidsperiod, från ca 100–600 AD, med en koncentration till 400–500-talen. Benen skulle alltså kunna vara resultat av återkommande offerritualer under flera hundra år, i en våtmark som användes av människor från ett större område.

Att våtmarken i Finnestorp är ett rinnande vatten som inte fryser till helt på vintern hade troligen betydelse för valet av offerplats. Mörkret och den bitande kylan hotade människor och djur.

Lidans slingrande väg genom landskapet. Centralt i mitten ser ni Händenebäckens utlopp. Foto Caj Carlstein

Hästen, det viktigaste offerdjuret

Hästen var ett speciellt djur under skandinavisk järnålder. Hästen kopplades till krigaren, till aristokratin och till kulten. Religiösa riter med hästoffer som en central del i fruktbarhetskulten fanns som gemensam idé över hela Europa. En praktfull häst var bland det värdefullaste som kunde skänkas. Det är viktigt att ha i åtanke när resultaten från analyserna ska tolkas.

I våtmarksoffer framträder hästen vanligen som det överlägset viktigaste, ibland till och med det enda offerdjuret. I samtida benmaterial från boplatser utgör häst däremot oftast bara 4–5 % av djurbensmaterialet. Det är alltså en påfallande skillnad mellan mossar och boplatser som tydligt pekar ut benfynden i våtmarkerna som avvikande, som spår av speciellt utvalda offerdjur.

Hästbenen från våtmarken i Finnestorp kan vara lämningar av lokala bygdeoffer i fruktbarhetsriter eller för att blidka gudarna av andra anledningar. De kan också vara krigsbytesoffer för att tacka för en viktig seger. En central fråga är var hästarna som offrades hade sitt ursprung. Benfynden från våtmarken kan kanske hjälpa till med svaret. De är en viktig pusselbit i förståelsen av hur offermossen användes och hur den fungerade i lokalsamhället för 1500 år sedan.

Överarmsben från häst, funnet i Finnestorp 2004.

/Maria Vretemark
Västergötlands museum

Bokpublikationer

Vi är en grupp inom Finnestorpsprojektet som bland annat arbetar vidare med våra bokpublikationer. Sara Lyttkens som arbetar med layout, Cathrine Andersson Färnström som ”korrar” och översätter och Markus Anderson som fotograferar. Maria Paring arbetar med flytten av fynden till Skara och Caj Carlstein som bistår oss alla. Jag själv skriver texter och gör dummies på de kommande böckerna.

Framöver kommer jag att presentera de olika bokprojekten. Först ut att presenteras är vår Coffe Table Book. Det är en bok som givetvis behandlar utvalda infallsvinklar av Offerplats Finnestorp, men även andra godbitar kring det folkvandringstida Västergötland. Dit hör givetvis exempelvis min tolkning av Sparlösastenen, Finnestorp möter Ravenna, liksom min tolkning av utvalda guldfynd. Det är bland annat min tolkning av guldhalskragarna. Vilken givetvis kommer avvika från tidigare tolkningar.

Jag önskar också att behandla uppkomsten av runskriften. Vilket givetvis är ett sidospår. Låt mig återkomma kring avvikande tolkningar. Jag har nämligen tagit del av Göran Halls idéer.

Tillbaka till vår Coffee Table Book. Bara titeln kommer få många arkeologer att bli mycket arga. Men nu är det vår bok med min text. Så låt er provoceras. Den kommer att vara på engelska.

Nu har Riksantikvarieämbetet bestämt!

Till vår allas förvåning tilldelades föremålen från Finnestorp till Skara!
Det är samtidigt med glädje vi kan berätta att de hamnar där!


Min önskan är att Skara delar med sig av fynden (via utlån) så de kan ställas ut såväl på Falköpings Museum som Statens Historiska Museum. Det hade suttit fint med en monter innan Vendel/Valsgärde där ett av praktbetslen från Finnestorp varit utställt. Så Grattis Skara (Västergötlands museum) till alla exklusiva föremål från Finnestorp. Så låt oss snart återkomma till vad vi lämnar över.

Snart får dessa fynd sällskap av fler fynd från våtmarken i Finnestorp

/Bengt Nordqvist

Odinsöljan

”Kent Andersson har skrivit en ny bok om ” Det förflutnas ansikten”.
I denna bok finns Odinsöljan med… på sid 78-79.
Det skall också finnas återberättas på Facebook – men det har jag inte hittat..

Han talar om sin bok – I videon vid intervallet 13,28 beskrivs Odinsöljan
https://urplay.se/serie/217645-ur-samtiden-historiska-bakom-stangda-dorrar

För er som vill läsa mer om detta världsunika föremål …
https://www.academia.edu/5430033/A_prestigious_belt_buckle_of_royal_valour_from_warbooty_site_of_Finnestorp

/Bengt Nordqvist

Varför upphör offrandet vid Offerplats Finnestorp?

Ni alla vet att årets corona-pandemi inte är den första som drabbat oss i Europa. Men, alla kanske inte vet att den första förefaller ha varit den Justinianska pesten.

Justinianus, San Vitale, Ravenna


Det intressanta är att den sveper fram över Europa på 540-talet. Denna pest skapade massdöd. Men till skillnad mot dagens Corona-pandemi så spreds den Justinianska pesten av bakterier.


Låt oss kort få en beskrivning från de som var med:
Här kommer citat från Skalman.nu´s hemsida (inlägg av Odinkarr):
”Procopius: History of the wars (Bog II:XXII-XXXIII) giver os en øjenvidenskildring af byldepesten da den ankommer til Miklagård (Byzans) foråret år 542 e.Kr. Hans ordvalg på græsk er: ”Xocµos, Xotµos”, der i den latinske oversættelse skrives ”sub idem tempus orta est pestilentia”.” I Wikipedia kan vi läsa att ” Pesten spreds sedan vidare från region till region via skeppsråttor och genom varor som transporterades landvägen. Som en följd av pesten kunde bönderna på landsbygden inte ta hand om grödor som istället lämnades att ruttna på åkrarna”.


Men, om den nådde Norden vill jag hålla osagt. Men de nordbor som var i bysantisk tjänst eller vara på plats och var i allians med Byzans bör sannolikt tillhöra den grupp som drabbades. Vad som också kan noteras är att under denna tid förskjuts elitens intresse till det Frankiska riket. Ett intresse som successivt som kom att utvidgas.


Men vad har detta med Finnestorp att göra?


Jo, offrandet i denna våtmark försvinner successivt fram till mitten av 500-talet. Ett konstaterande som enbart leder vidare till ett ökat antal frågor som kräver svar. Låt oss i framtiden återkommande till frågan – ”Varför upphör offrandet vid Offerplats Finnestorp just under denna tid?

The Staffordshire hoard

-Dök upp som en osannolikt arkeologisk dröm för några år sedan.
Denna osannolika skatt är något yngre än Finnestorp. Mängden högklassiga föremål går att sammankopplas till en stor mängd elitkrigare. Varje föremål går också att koppla till högklassigt konsthantverk. Mitt råd är att om ni har ni en timma över så ta och titta igenom denna film av fyndet. Jag bara noterar – tänk om det var möjligt att följa Englands exempel med att låta amatörer söka över vårt land med dess detektorer. Eller – vad hade det inte varit möjligt att upptäcka bara här i Västra Sverige?

Visst går det att koppla samman detta skattfynd med Finnestorp. Låt oss titta närmare på ett litet föremål som exponeras i denna film. I intervallet 1.25-1.29 ser vi ett fågelliknande föremål som har en utsträckt och smal kroppsform. Notera det öppna gapet mellan näbbarna. Det finns en god likhet mellan fyndet från Staffordsshire med föremålet från Finnestorp. Skillnaden är att den från Finnestorp är tillverkad av brons, medan den andra är av guld.


/Bengt Nordqvist